Books

Photo by AnniNaomi (2019, from archive. Torremolinos, Spain).

Here will information about my books be in the future. I have not finished and published my books yet.

SKYDDSRUMMET

Skriven av: AnniNaomi (2020-2021).

Kapitel 1

Den stora picknickkorgen var packad med kaffetermos, salami- och briemackor, en flaska alkoholfritt bubbel, en påse lakritsbåtar, en liten musikspelare och självklart den klassiskt röd- vitrutiga picknickduken. Rachel och Jossan hade bokat picknicken flera dagar tidigare. De umgicks inte så ofta längre, eftersom deras respektive sambos inte gick ihop. Rachels sambo John jobbade som kriminalare på Polismyndigheten och Jossans kille Björn var lite småkriminell. Han mekade marijuana på Rachels och Johns balkong en gång och det blev självklart inte populärt hos John. Både Rachel och Jossan hade nästan alltid fullt upp med jobb och familjeliv, så då och då ringde de varandra och satt med almanackorna för att boka in en träff. De var barndomsvänner.

Det var Rachels idé med picknick. ”På våren ska man försöka vara ute och se vårtecken.”, resonerade hon. Jossan hade idén om vart de skulle. ”Jag har alltid velat åka till Vindlarskogen! Det ska vara som en trollskog och ligger bara cirka fem mil härifrån!”, hade hon glatt utbrustit. Rachel hade inte haft något att invända på det. Hon hade inte heller varit i Vindlarskogen och älskade att vara ute i naturen. Detta skulle bli en jättefin dag. Det var Rachel helt övertygad om.

Solen stod högt på den knallblå himmelen den dagen. De skrattade och skvallrade för fullt i bilen. Den sista biten innan de kom till parkeringen åkte de på en slingrig och lerig grusväg. Rachel fick trycka hårt på gaspedalen vid flera tillfällen för att de inte skulle fastna i leran. Jossan tyckte att det var lite otäckt och skrek högt samtidigt som hon skrattade hysteriskt. ”Det här blev ju äventyr direkt!”, konstaterade hon. Rachel log åt kommentaren. Äventyret hade dock bara tagit sin början.

Det stod inga fler bilar parkerade på parkeringsplatsen. Det kändes lite ödsligt tyckte Jossan.
”Äh, du är ju rädd för allt!”, skrattade Rachel. Hon högg tag i picknickkorgen och ställde den på backen för en stund. Hon knöt om kängorna. Jossan hade vita tygskor. Inte direkt passande för skogen, men Rachel sa inget. De var rätt olika både utseendemässigt och till personlighet. Rachel hade mörkt, långt, lockigt hår och knallblå ögon. Hon hade klätt sig i oömma kläder och fäst håret med snodd. Jossan hade axellångt, blont hår och mer gråblå ögon. Dagen till ära bar hon korta shorts och en åtsittande vit topp. Rachel visste mycket väl att de var olika och hade olika uppfattning om mycket, men hon älskade Jossan för den hon var. Det enda hon egentligen verkligen hade synpunkter på var Björn. Enligt Rachel förtjänade Jossan så mycket bättre, men hon höll tyst även om det. Kanske var hon till viss del konflikträdd. Kanske ville hon bara inte såra sin fina väns känslor.

De började gå den lilla stigen fram mot skogen.
”Wow!”, utbrast Jossan. ”Det är verkligen en trollskog detta!”. De förundrades båda två av de höga träden, mossan och dunklet som låg framför dem. Samtalsämnet de direkt kom in på var tomtar och troll, vättar, älvor och skogsrån. Jossan berättade att hon var helt säker på att hon sett en tomte, eller om det var en vätte, en gång. Den hade varit arg och stått och hoppat på en grav på en kyrkogård. Rachel visste inte vad hon skulle tro. Det lät inte sannolikt, men till viss del trodde hon på att det fanns övernaturliga fenomen och väsen. Själv tyckte hon mycket om att skriva och hade precis påbörjat en roman om älvor. Hon berättade kortfattat om handlingen för Jossan, som lyssnade uppmärksamt. Rachel skrev låttexter och planerade att det även skulle bli en visa passande till romanen.

De gick ungefär femtio minuter på slingriga stigar tills de kom fram till en liten kulle där det var mer öppet.
”Här uppe fikar vi, tycker jag.”, sa Rachel.
Jossan höll med. Det var väldigt fint där och vitsipporna blommade för fullt. Jossan tyckte att det var sagolikt.
”Hittar vi tillbaka sedan?, frågade hon.
Det trodde Rachel.

De dukade upp fint och hällde bubblet i plastglas på fot. Klassisk musik spelades ur musikapparaten. Vivaldis ”De fyra årstiderna” passade dagen utmärkt. De satt tysta en stund och beundrade utsikten.
”Kolla Rachel, det är en dörr där nere på kullen!”, sa plötsligt Jossan.
Rachel tittade åt det håll Jossan pekade och förvånades över att det stämde. Det såg ut att vara en tung dörr och den var nästan helt kamouflerad mot det gröna på kullen.
”Vi går och kollar vad det är”, sa Rachel.
De tog med vinglasen och gick i riktning mot dörren.
”Hmm, det ser ut som att det skulle vara ett skyddsrum här…”, sa Rachel. ”Konstigt bara att de placerar den i en kulle och jag trodde knappt att skyddsrum fanns i skogarna längre…”. Hon mindes att John och hon hade diskuterat det vid något tillfälle. John var tidigare yrkesmilitär.

Rachel drog i vredet och förvånades av att dörren gick att få upp. Hon tog i med all sin kraft och öppnade den på nästan vid gavel. Det var mörkt där inne och luktade unket.
”Åh, fy vi går!”, utbrast Jossan. Hon började ångra att hon hade föreslagit Vindelskogen. Äventyr var egentligen inte för henne. Hon kände nu att hon hade föredragit att ha picknicken i stadsparken bland duvor, folk och tomma ölburkar.

Rachel tittade nyfiket in i skyddsrummet. Det hon såg var en trappa som gick ner. Något fanns tydligen under marken.
”Jag vill gå ner och kika.”, sa hon till Jossan.
”Snälla Rachel. Jag vägrar detta!”, svarade Jossan ängsligt. ”Jag vill inte stå kvar här själv heller. Det är så ödsligt här. Kan vi inte gå tillbaka till bilen nu?”.
”Ge mig fem minuter. Sedan dricker vi kaffe.”, var Rachels svar.
Innan Jossan hann protestera mer var Rachel inne och började klättra ned för trappan. Det pirrade lite i magen och hon fick adrenalin i kroppen. Det var ännu mörkare där nere. Rachel urskilde en gång och liknande tunga dörrar som den där uppe på båda sidor om gången. Hon kände på de två första, men de var låsta eller gick inte att öppna i vilket fall. Hon andades häftigt. Skulle hon våga gå längre in? Inte utan ficklampa, konstaterade hon.
”Rachel! Kommer du?”.
Rachel beslutade sig för att vända uppåt igen. Hon skulle precis ta klivet upp på första steget när hennes blick fästes på något som låg där intill. Det var ammunition. En hel bunt sådan. Rachel plockade upp ett par projektiler och stoppade i fickan. Det låg något mjukt bredvid ammunitionen också. Ett stycke mörkt stelnat tyg. ”Det var väl inte blod?”, hann Rachel fundera. Hon sköt undan tanken, lämnade kvar tygbiten och klättrade upp igen. Det kändes obehagligt att klättra de sista stegen. Rachel fick nästan en känsla av att hon var förföljd av något spöke eller en ande. I vanliga fall hade hon skrattat åt en sådan tanke. Det gjorde hon inte nu. Den kusliga känslan skapade olust inom henne.

Jossan andades ut när Rachel stod bredvid henne igen. Hon gav vännen en stor, varm kram. Rachel höll fram den kupade handen med ammunitionen.
”Jag måste ringa till John.”, sa hon. ”Det kan ju inte vara meningen att sådant här ska ligga där nere.”.
De gick upp mot picknicken på kullen igen och Rachel fingrade samtidigt på sin telefon.
”Hmm, ingen mottagning.”, konstaterade hon. ”Har du mottagning på din?”.
Det hade inte Jossan.
”Då fikar vi färdigt först och ringer från parkeringen sedan.”, sa Rachel.
De satte sig i gräset och Jossan skulle precis öppna kaffetermosen när de till bådas förvåning hörde mansröster inifrån skogen. De tittade ditåt, men träden skymde sikten. Rösterna tystande plötsligt. Rachel kände plötsligt en oro inombords. Det kändes som något inte stämde. Även Jossan såg ängsligt mot skogen. Hon stängde av musiken. De satt tysta några minuter, men hörde inget mer. Rachel tog termosen som Jossan fortfarande höll i och öppnade den. Hon hällde upp kaffe och skulle precis säga något när hon avbröts av ett fruktansvärt skrik som kom från Jossan. Rachel följde Jossans blick och chockades av det som mötte hennes blick. Ett helt gäng av svartklädda män kom springandes mot dem från skogen. De hade alla svarta huvor och var krigsmålade. De hade knivar i sina händer. Någon hade pistol och en annan gevär.

Båda kvinnorna ställde sig upp i väldig hastighet och började springa så fort de kunde i den riktning de kom ifrån. Kvar på kullen var picknickduken, alla tillbehör och en utspilld kaffetermos.

Rachel tyckte att det kändes tungt att springa i kängor, men det var ingenting mot hur det var för Jossan i sina tygskor. Hon höll på att snubbla och snava flera gånger. Svetten rann utmed Rachels panna. Hon hörde grenar knaka bakom henne och trodde i din enfald att det var Jossan som hon hade bakom sig. Hon tittade bakåt för ett ögonblick. Det var inte Jossan. Det var en storväxt man med machete i handen. Hon han se en skymt av att han han hade tatueringar på händerna. Rachel skrek och sprang vidare med ökad hastighet trots tröttheten. Hon började känna sig osäker på var hon var nu. Allt gick så fort och hon hann inte tänka. Ändå kändes det som att hon sprang i slowmotion. Plötsligt kände hon mannens grepp om henne. Han hade hunnit ikapp och de båda kastades ner på marken. Mannen satte sig ovanpå Rachel och höll fast hennes armar. Hon kämpade för allt hon var värd, men han var stark. Macheten låg på marken nu och hon försökte febrilt sträcka sig mot den. Hon lyckades inte.
”Sov gott, lilla vildmarkskvinna.”, sa den storväxte mannen på bred skånska. Rachel han skymta att en av tatueringarna på hans högra hand föreställde en döskalle med något emblem. Sedan tryckte han en våt duk hårt mot Rachels ansikte. Den doftade sött. Rachel kämpade en stund till. Hon visste inte hur länge. Hennes kraft avtog mer och mer. Sedan blev allt plötsligt svart.

Rachel slog upp ögonen. Hon vaknade med kraftig huvudvärk och att kroppen smärtade på flera ställen. Det var kolsvart. Hon visste direkt var hon var. Hon kände igen den fuktiga, unkna lukten.